Veolia tar mig hem ikväll och jag charmeras av att åka ett gammalt tåg med kupéer och träpanel. Är full sommar ute och alla fönster är öppna. Håret blåser och det doftar sommar härinne. Om jag blundar kan jag nog föreställa mig en sydeuropeisk miljö på sidådär 50-talet. Kanske Frankrike i vita, svepande klänningar. Eller varför inte Italien?

Ett minne tar mig tillbaka i tid till sommaren 1998. Jag har just konfirmerats och tycker jag är oändligt vuxen. Är på väg till Toscana med mamma och pappa för semester och vi tar tåget från… Florens..?… till kusten. Minns att tågresan tar flera timmar och hur förundrad jag är över allt det vackra. Miljön utanför fönstret, italienska människor & jag skriver, skriver, skriver i min dagbok. Tror det är mitt längsta dagboksinlägg någonsin. Måste läsa det ikväll när jag kommer hem. Vad skrev jag egentligen? Vad tänkte jag på?

Det är i stunder som den här som jag hittar min ro. På väg hem, eller på väg bort. Sverige, sommar och bruna ben.

Vi kan alla har en mer eller mindre korrekt uppfattning om oss själva men framför allt hur vi uppfattas av andra. Ja, vi speglar oss i de människor vi dagligen möter men hur sanningsenlig är den uppfattningen? Hur fördelaktigt blir ljuset när vi är den som på egen hand ställer in ljussättningen?

Att få höra av en professionellt tränad person att såhär är du i relationer, kärlek, vänskap, på jobb och som ledare. Det är en gåva, att utvecklas ifrån.

Bring it on!

Om jag ber någon om dessa 4 ord… är det väldigt sällan jag får en kombination av personliga och arbetsrelaterade värderingar, det är antingen eller. Det får mig att fundera på.. Finns det en ultimat sammansättning?

T.ex. när det är arbetsrelaterat. Hur personliga vågar vi vara? Om vi beskriver oss själva om ödmjuka, kan det uppfattas som en svaghet? Och hur ofta beskriver vi egentligen den verkliga personen som är jag?

Jag väljer. Värme. Engagemang. Omtanke. Tydlighet.

How about it?

Reflekterar ofta och gärna över relationer runtomkring mig. Vänners, familjens eller relationer som man får berättat för sig om. Hur lite vi kan kontrollera och hur mycket vi hoppas. Hoppet är väl det sista som överger oss?

Vi kan inte kontrollera det här och vi måste våga ge oss hän. Jag är imponerad av alla mina fina vänner som vågar, tar sats och hoppar ännu en gång och framförallt, vågar ge dig in i saker helhjärtade! Kärlek till er.

Ser en ökning av besökare här på bloggen, trots att jag är katastrofal på nya inlägg just nu. Men det är ju trevligt! Ge gärna en vink om vilka ni är.

Är härligt att Karolin är i Oslo. Karolin, en av mina äldsta och bästa vänner. Jag har inte varit bortskämd med att ha de bästa nära mig de sista åren, de har snällt väntat hemma varje gång jag haft kort semester och vägarna förbi. Vännerna under de sista åren har varit många, varierade och kanske inte alltid de människor jag valt om jag haft möjlighet. När man väljer att flytta till en ny plats måste man inse på förhand att det inte går att vara selektiv med vänner. Man får ta det som finns, i alla fall till en början. Det gör att man blir tålmodig, förstående för andras olikheter men också oerhört mån om de vänner man har hemma, eller på andra platser i världen, och som verkligen är de där speciella.

Har ett minne av Naji i Thailand. En av mina kollegor på Hilton, libanesisk kille som också pluggat i Schweiz. Tror det varandra eller tredje kvällen i Phuket och jag var helt färdig av trötthet. Receptionen var belägen utomhus i 35 graders värme. Golvet var av sten och de var stängda order om att ha svarta, högklackade skor på sig. Så jag använde mina nya, svarta pumps, som jag köpt i Sverige veckan därpå. När klockan närmade sig 16 första dagen var jag gråtfärdig. Fötterna var helt förstörda och minns hur jag satt i backoffice för att avsluta min kassa som inte stämde. Till slut satt jag på standen i solnedgången, ringde mamma och bara grät av utmattning och smärta.

Kvällen därpå kom Naji till mig efter jobbet och undrade om vi skulle åka in till Phuket för att handla. Helst ville jag bara sova och vakna veckan därpå. Men att skapa ett socialt liv var prio. Så jag hoppade upp bak på hans vespa, i shorts och linne, utan hjälm, och vi åkte runt hela kvällen. Shoppade, åt, umgicks. Sen kom regnet. Klockan var redan efter sovdags och ja, jag var trött. Himlen öppnade sig och det slutade inte. Regnade, regnade, regnade. Vi stod under taket till 7eleven och väntade. Till slut hoppade vi upp på vespan och körde iväg.Efter 30 sekunder var vi genomblöta. Vattnet stänkte från bilarna och vi sicksackade oss hem i mörkret. När klockan var långt efter midnatt var vi hemma. Somnade på två röda och sov 3 timmar innan det var upp igen. På med svarta klackarna och rätt in i receptionen. Men det var värt det. Naji blev min första vän i Thailand.

När vi ibland pratar via facebook säger vi alltid samma sak… “I’ll never forget that night in the rain”.

Då och då får jag en…lust…att skriva här. Men så hamnar tankarna någon annanstans och det tar ett par veckor tills nästa besök. Men nu, känner jag en… vad känner jag? En känsla? En lust? Nej, jag känner en drivkraft. Och den måste jag ta på allvar, väcka och ge bränsle.

Så här, på wordpress, får drivkraften återigen vara ett verktyg för den där känslan. Drivkraften.

Vi får se hur länge det varar den här gången. Men for now, back in business.

Är på spontansemester med Kai och just nu sitter vi högst upp i huset med kallt vittvin och livet kan knappast bli bättre än såhär.

http://www.tripadvisor.com/Hotel_Review-g190479-d1597479-Reviews-Scandic_Oslo_Airport-Oslo.html

http://www.aftenposten.no/jobb/article3709551.ece